Jag känner mig tom. Utan att vara deprimerad, tror jag åtminstone. Problemet är att jag börjar tvivla på att jag någonsin kan hitta någon som jag faktiskt vill spendera mer tid med än alla andra. Med vilket jag menar att: jag har inget problem med någon, jag är aldrig osams med någon, jag tycker aldrig illa om någon. Men jag tycker å andra sidan inte särskilt bra om någon.
Som ett led i min plan att sluta dricka så satans mycket möttes vi upp vid söder och hittade ett kafé. Promenaden dit var tyst och lite spänd, vilket var lite spännande. Jag har däremot ingen aning om hon tyckte det. Hon kanske bara tyckte att det var obekvämt eller obehagligt.
Vi beställde och jag ansträng mig lite väl mycket för att se avslappnad ut, vilket jag är säker fick mig att se ut som en tonåring. Stundom infann sig tystnaden, men inte alltför ofta. Även om jag har blivit ganska bekväm med den. Vilket inte nödvändigtvis hade varit fallet om jag hade varit attraherad av henne. För det var jag inte. Åtminstone mer än vad jag är av de flesta andra kvinnor.
Anledningen till att jag inte mer ofta frågar mig själv om jag är gay är: för att jag har prövat. Det var inge vidare, dvs kuk är inte alltid kul.
När vi var klara med kaffe och annat frågade jag om vi skulle gå vidare och ta ett glas vin. Vilket jag inte riktigt fattar varför jag frågade… Även om det hela var trevligt, typ.
Jag hörde häromdan en teori om varför de flesta misslyckas med att uppnå sina mål, vare sig de handlar om kvinnor, men, pengar, whatever. Personen menade att innan man kan lyckas, måste man känna sig värdig att lyckas. Vilket prima facie förefaller något simplistiskt. Men jag antar att det är en lika bra teori som någon annan. Jag utesluter den absolut inte. Är det så att jag endas uppvaktar tjejer som jag undermedvetet inser är otillräckliga för mig, kan jag inte misslyckas, förutom i livet. Satsar jag däremot på en som är det metaforiska paketet och hon finner mig otillräcklig, kan saker bli intressanta…
Hur som helst så har jag en till dejt på onsdag. Den här gången frågade jag henne. Hon är inte bisexuell, men hon har hund. Jag älskar hundar! Jag kanske skulle skaffa mig hund istället för tjej… Fast jag är säker på att jag skulle vilja ha båda efter ett tag. Vi (jag och kvinnan, inte hunden) ska ta en kaffe. Vilket känns bra, inge mer vin, inte ens ett glas. Jag vill inte dricka mer.
Jag vet inte vad jag skulle tycka var intressant. Jag kan inte ens tänka mig en teoretisk situation där jag finner någonting intressant. Åtminstone inte mer så än vad jag finner en bok med samma innehåll. Kanske om jag koncentrerar mig mindre på materiella uppgifter, ”din favoritfilm” till förmån för ”varför din favoritfilm”. Varför jag nu skulle bry mig om det…
Förutom dejten jag har på onsdag har jag en till som jag inte har satt ett datum på. Jag frågade henne, hon sa ja, jag sa att jag skulle återkomma med detaljer.
Även om jag (tror att jag) inte bryr mig särskilt mycket om vad andra tycker om mig är det inte hela sanningen. När jag säger någonting som jag tycker är lite roligt, tittar jag omedelbart på mottagaren för att se respons. Ofta får jag ett skratt, stundom äkta, oftast inte. Det gör mig äcklad att jag gör detta. Jag vet inte om det här är relevant för någonting annat eller om jag bara ska sluta titta efter hur andra reagerar på mig, vad jag gör och säger.
I morgon ska jag hem till en tjejkompis som ville har hjälp med sitt arbete, tror jag. I förebyggande syfte tajade jag nyss. För att vara så asexuell som möjligt när jag är där. Även om jag är osäker på varför, hon har aldrig visat intresse för mig. Jag tror jag börjar få hybris…
/Rob
Kommentera