Utbjuden
Jag har en dejt. För fjärde gången i mitt liv blev jag utbjuden… Nedan följer en uppräkning av gångerna, i kronologisk ordning:
1) Jag var kanske 15 och hon var sådär 18. Jag ville ha cigg och hon var kåt. Såhär i efterhand funderar jag på om jag inte blev lite utnyttjad? Hur som helst så var det inte en obehaglig upplevelse.
2) Hon var transsexuell och jag var djupt förvirrad. Nog om det.
3) Nu har vi anlänt vid vad som skulle komma att utvecklas till ett kortare förhållande, eller åtminstone det närmsta jag har kommit ett. Hon var jättesnäll, mycket intelligent och snygg, jag var charmig men elak. Jag är fortfarande ledsen över hur jag behandlade henne.
4) Morgondagens dejt är söt och några år yngre än mig. Hon ser lite ut som jag kan tänka mig att min mamma måste ha sett ut vid den åldern, rött hår och allt. Men eftersom det inte var jag som bjöd ut henna tänker jag inte lägga någon vikt vid det. Även om jag förvisso undermedvetet kan ha konstruerat omständigheterna under vilka jag såg till att bli utbjuden...
Jag är inte nervös över dejten som sådan, jag har gjort det här förut. Jag är däremot nervös över är att jag ska falla in i gamla mönster. Mitt normala modus operandi går ut på att mötas upp och ta något glas vin (under tre, oavsett vilken kille jag är så är jag inte ”den” killen!). Hon skrattar ofta och jag ler mycket, eftersom jag är ganska rolig och eftersom hon överkompenserar. Sedan tar vi en promenad och jag frågar om hon vill följa med till mig. Hon säger ja, men tillägger att vi inte kommer att ligga. När vi kommer hem till mig hånglar vi på soffan tills jag menar att jag ska gå och lägga mig. Jag frågar henne om hon vill sova över? Vilket hon vill! Jag går sedan prompt och lägger mig, fullt inställd på att sova, om hon vill något mer får hon leda vägen. Fyra gånger av fem ligger vi. Vad jag är mest rädd för är att detta är ett slutet system och att jag gör allt detta mot henne och inte med henne. Tilläggas bör att: jag ljuger aldrig! Även om jag stundom är så plump att folk tror att jag måste skämta, vilket jag inte korrigerar.
Jag är dock fast i min övertygelse om att jag måste ändra någonting, vad detta är slog jag fast i min första post. I morgon kommer jag att göra mitt yttersta för att vara intresserad av henne, men jag vet inte hur! Jag vet hur jag ser intresserad ut. Men eftersom jag har vetat det en längre tid och mitt psyke inte har följt min kropp hittills kan jag nog inte räkna med att det ska förändras i morgon. Jag tänker inte förbereda frågor, vid gud så tänker jag aldrig förbereda frågor! Det hela kan förvisso lösa sig genom att hon ville ligga och jag var lätt… Jag hoppas på det.
/Rob
Kommentera