Dejt
Buu! Dålig dejt, dålig, dålig, stygg dejt! Jag vet inte riktigt varför men jag bestämde mig för att hyvelraka pungen (innan dejten alltså, inte under), vilket var bland det läskigaste jag gjort! Satan vad rädd jag var, och skärpt! Sinnena på helspänn. Så överlag en intressant upplevelse.
Vid 20-tiden möttes vi upp på en bar vid Medis. Jag såg omgående att hon inte var min typ, vilket mycket väl kan ha varit ett uttryck för min ovilja att förändras. För det första log hon för mycket, jag fick känslan av att hon försökte sälja någonting. Vilket kanske är vad man ska göra på en dejt… Hursomhellst var jag där i kropp men inte i sinne. Under dejten koncentrerade jag min på följande, med mest underhållande först:
1) Tv, bakom henne
2) Öl!
3) Tänkande på vad jag ska göra efteråt
4) Hon
Inget av det jag nämnd ovan känns bra (förutom pungrakandet, vilket får mig att känna mig lite sprallig). Jag funderade på om jag skulle säga: ”nej, det här går inte” inom de första fem minuterna (jag stannade i drygt en timma). Jag har funderat en del på det efteråt och har kommit fram till att: även om det kanske hade varit mer ärligt, så vore det också troligt att hon skulle känna sig ratad pågrund av sitt utseende. Vilket endast delvis var sant. Vidare tror jag att det är känns mindre tungt att bli bortvald på grund av sin personlighet eftersom tycke är så olikt därvidlag, medan jag tror att det i regel finns ett bredare konsensus i fråga om fysisk skönhet. Det kan även vara så att jag rationaliserar min egen feghet just nu…
Så åter till min plan om att jag ska tvinga fram ett intresse för andra. Det gick inte… Jag vet inte riktigt om det är så att:
1) jag inte vet hur
2) jag inte visste hur med henne, eller om
3) hon var objektivt ointressant.
Det sista förefaller osannolikt. Jag misstänker att alla är intressanta för minst någon annan. Så då är jag lämnad med de två första alternativen. Förvisso kan jag inte erinra mig om att jag någonsin har varit exalterad inför att ta reda på någonting. Det kanske inte ens är så man ska känna sig? I allt annat upplever jag det som om intresse ökar i direkt relation till min kunskapsnivå. Men eftersom mitt intresse normalt ligger åt det tekniska, naturvetenskapliga osv tror jag att det skulle ge upphov till en del obehagliga frågor om jag grottade ner mig: ”Jag läste precis en bok om menstruation, och undrar därför…”.
Jag antar att det kan vara så att jag är för upptagen med mina egna behov och intressen för att ens ta in och reflektera över hennes. Om det är så: borde inte en lösning kunna vara att dejta en masse? Tills jag blir så pass chill att jag glömmer bort mig själv? Eller försöker jag rationalisera polyamori nu? Vilket inte nödvändigtvis gör det till en dålig idé, sålänge jag inte ljuger för mig själv.
/Rob
Kommentera